Blog Image

Naturlig Biodling

Om Naturlig Biodling

Tankar om samspelet mellan människor, bin och natur. ©->erik"at"elgon.se – Ta kontakt om text och bilder önskas till mer än strikt privat användning, citat eller hänvisning. Till höger om rubriken i varje inlägg finns kategorin för inlägget. Klicka på den så ser du alla inlägg i kategorin. Klicka på namnet under rubriken ser du de inlägg av den författaren. Under inlägget kan du klicka på Kommentera och göra en kommentar. Om du vill se de senaste inläggen, klicka här: http://blog.naturligbiodling.eu. Andra åsikter än författarens går bra att ha i en kommentar, men inga personangrepp.

Bina dör i USA

Neonikotinoider Posted on sön, april 21, 2013 15:31:38

Kim Flottum är redaktör för den amerikanska bitidningen Bee Culture. I aprilnumrets ledare skriver han om ett svårt och viktigt ämne som bivärlden i mångt och mycket har uppmärksamheten riktad på idag. Jag frågade om jag fick använda hans ledare. Jadå, var svaret. Så här får ni läsa den översatt till svenska. På originalspråket kan den läsas här.


Kim Flottum BeeCulture April 2013 – ledaren ”Inner Cover”

För en månad sedan på dessa sidor, och för ett par veckor
sedan i en ledare på internetsajten Buzz skrev jag om att katastrofen var på
gång i Kaliforniens mandelodlingar i år. Det skulle inte finnas tillräckligt
med bin för att pollinera de ständigt expanderande mandelodlingarna, och många
av bisamhällena är ofta alltför svaga för att göra ett bra jobb. Sedan de var där förra året har det
varit torka hemma där bisamhällena annars står.

Bina har
inte fått tillräckligt med mat under hela året innan det nu är dags att vara
tillbaka igen. Varroa har fortfarade små problem med biodlare eller forskare
och hela tiden sprider kvalstren virus till varje bi i varje bisamhälle de kommer
till. Samtidigt svingar nosema sin ying och yang – och så nådastöten – bara en
lätt beröring av gift från överallt och var som helst det odlas något –
systemiska insekticider och fungicider, herbicider – alla extrema biocider, alla
med sin egen speciella bärarsubstans, adjuvans, spridare eller klistermärke –
var en av dem ger föraningar om sin egen hemliga synergistiska partner i brott,
de saker som gör dåligt gift än värre.

Men de förstnämnda utmaningarna – bristande näring, varroa,
virus, nosema – bin kan faktiskt hantera dem – det är tufft, men såna är bin.
Verkligen. De trivs inte när de är under attack och, ja, ibland dör de, men
mestadels kan de hantera svåra utmaningar. Men spelet blir annorlunda när till
detta läggs den sista droppen gift, det sista lilla ytterligare – som sista
ridån. Och överallt ifrån kommer honungsbin dit där den där sista droppen
väntar på dem.

Majs, till exempel. Över 100 miljoner hektar i år i USA. Det
betalas högt, till biobränslen, och har orsakat en odlingsexpansion utan
motstycke i USA:s lantbrukshistoria. Och varenda en av dessa hektar är mättad med
systemiska bekämpningsmedel. Två, tre, fyra, fem, sex, sju år i rad.
Uppbyggnaden i marken fortsätter med oförminskad styrka. Mer och mer och mer.
Ett års rester, inga problem. Två, lite kvar från förra året, men inte så mycket.
Men efter fem, sex, sju år … det är nästan mer gift än jord kvar i dessa
områden. Och varje år tilkommer mer. Mer och mer och mer.

Forskningen säger, med rätta, att det inte är giftet som är
problemet. Inte när bina ges endast en dos åt gången i mängd som från ett
första-årsfält, utan att det finns några andra problem, som varroa, nosema
eller virus. Sedan, efter en engångsdos, kollas hur bina reagerar på
bekämpningsmedel som de stötte på för bara några dagar eller några veckor sedan –
inget på lång sikt, ingenting av substans erhålls av kunskap, faktiskt. Ungefär
som en nyligen utförd rapsstudie. Och ytterligare en. Men du kan inte
argumentera mot fakta från en peer reviewed-tidskrift. När inte varroa, bristande
näring, nosema eller virus-variablerna är med i sammanhanget, då är de här
gifterna inte ett problem. En liten beröring av gift ensamt för sig självt är
bara inget problem. Dessa vetenskapsfolk har exakt rätt. Det är bara lite gift.
Och det är det som är problemet.

Nu till den verkliga världen. När du packar ihop biodlare
från hela USA i den lilla världen Central Valley i Kalifornien i slutet av
februari, då pratar dom. Inte för att de inte gör det på annat sätt, per
telefon, men när de är där, är det ansikte mot ansikte över frukost, lunch eller
en öl på kvällen. Och de är från hela landet. Från öster, där dessa inte-så-nya
gifter har använts i mer än ett decennium. Från mellanvästern, där de inte har
funnits riktigt så länge, men det är ack så mycket mer av dem. Och nu på
väg västerut – det finns ingen plats att gömma sig och inte ett bi kan undgå
angrepp. Giftet är överallt där majs är, och majs är överallt. Och du ska veta,
det är inte bara majsen, en hel livsmedelsbutikskorg med grödor är inblandade.

Och när biodlare får prata, kommer de alltid tillbaka till jämförelsen
mellan jordbruksbin och skogsbin. Jordbruksbina verkar regelbundet krascha och
brinna. Alla variabler finns hos dem – varroa, virus, nosema, undenäring. . .
och gift. Och som jag sa, det är det sista som får till det – det är som att
hoppa från en 20-våningsbyggnad – det är inte fallet som dödar dig, utan den
mycket kraftiga inbromsningen på slutet. Den giftmängd, som år efter år byggs
upp, det är den mycket kraftiga inbromsningen som dödar bin regelbundet varje
år är det intryck man får. Och det gäller inte bara oss. Det gäller de människor
som har sett de här forskningsresultatet igen och igen och igen. Bara fråga
dem. Jag hörde en rapport från Penn State
University i helgen som uttryckte just detta. Addera ett bekämpningsmedel
till detta industriavfalls-mix våra bin måste ta itu med – kanske en systemisk
insekticid eller en fungicid och saker går söderut – snabbt.

Sporer ökar, virus skjuter i höjden som en rymdraket, bin
dör. Katastrofen. Skogsbin tycks dock undvika den slutliga dosen av gift som får
allt att tippa över ända. Dom har varroa, virus och allt det övriga – utom att de
inte får i sig den där sista dosen av gift. Och för det mesta så kraschar de inte.
Men, iband gör de det, spektakulärt. Virus och speciellt nosema – vinner, när
det paras med undernäring, och ibland verkar det räcka med virus och nosema var de än
är. Ibland. Om dina bin kraschat och de inte är i Giftbältet, kanske detta är
den demon du måste ta itu med.

Men en händelse i Kalifornien som berättades för mig av en
biodlare det här året visar oss den verkliga världen när gift är inblandat.
Bina som kom från Dakota-som-brukade-vara-klöver-men-nu-är-majs-land – inspekterades
till att vara fina sju- till åttaramars-samhällen vad gäller bistyrkan. Såg fina
ut. Mindre än en vecka senare letar biodlaren fram dessa bin för att visa upp –
och de hade bara tre eller fyra ramar med bin, och ett gäng var redan tomma –
döda. Borta. Vad hände? Jag såg samma sak förra året vid vandringen till
mandelodlingarna så det inte är en sällsynt företeelse. Det händer ganska ofta,
och mycket mer i år. Vad hände? Katastrofen.

Och berättelsen berättas om och om och om igen. Jordbruksbin
mestadels kraschar, skogsbin gör det oftast inte. Men hörni – ingen plats går
säker…

Det verkar inte finnas någon säker plats längre alls. Vi
börjar få ont om platser och vi börjar få ont om bin. En sen lördagkväll lyssnar
jag till en musikfestival på radion och en sångare avslutar med en melodi som fångar
min uppmärksamhet. . .

Och du berättar

Om och om igen, min vän

Ah, du tror inte

Vi är på tröskeln

Till Katastrofen


Barry McGuire


Är det verkligen så?


En kommentar med en slags koppling. . .

Har du lagt märke till uppmärksamheten honungsbiet hälsa har
fått på sistone? Det har varit glädjande att se. Massor av folk är oroade över
våra kostnader helt plötsligt. I alla fall under de senaste åren. Jag tänker
inte på folk som vill prata om biodling – så har det varit länge. Nej, jag
tänker på dessa som är uppriktigt
oroliga för honungsbiets hälsa. Det är det jag finner intressant. Haagen Dazs
och andra kom med tidigt och är fortfarande med i spelet, verkligen. Två andra som
har dykt upp tänker jag på speciellt. Monsanto upptäckte plötsligt att det fanns
honungsbin, och de kanske kunde bidra med något. Och Bayer, som inte har dödat
dem till höger och vänster, dag och natt under ett tag nu.

Har du sett Bayers mobila roadshow än? Eller sett planerna
för deras Honey Bee Health Center som öppnar snart i North Carolina? Eller har
du läst om Monsantos generösa donation till projektet Apis m: s planteringsprogram,
som ska förse bin med fullvärdig kost i Kalifornien mellan
pollineringsuppdragen? Jag är säker på att det finns mer som de här jordbruksjättarna
har gjort för bin och biodling. Jag vet att de gör en hel del bra grejer för
resten av världen – att ge pengar till välgörande ändamål och göra generösa
donationer till alla typer av människor för alla typer av projekt. Missförstå
mig inte. Jag tänker inte hitta fel hos någon av dessa jättar, åtminstone då
det gäller att ge bra pengar till bra program.

Men vi vet alla att det är
dessa företag som alla älskar att hata. Monsanto håller på med det här med frön
och mat, och Bayer har ett projekt med gifter. Och de båda har mer pengar än
Gud.


Så, hur svårt är det att få fram pengar för en god sak – bin, biodling och biodlare – från företag som inte har uppmärksammat något av
ovanstående, någonsin, för någon orsak alls förrän nu?

Men nyligen verkar det ha dykt upp goda skäl, men mätt efter
deras förmåga är de pengar som hittills spenderats bara småpengar för dem. Men
de har har mycket att ta av.

Så jag frågar igen, är det OK att ta pengar från dessa, och från
andra, som med största sannolikhet inte har haft vårt bästa för ögonen i det
förflutna. Bra pengar, från kanske inte så bra företag?

Den brittiska biodlarorganisationen The British Beekeepers
Association (BBA) var i en situation under flera år där de fick ekonomiskt stöd
från ett bekämpningsmedelsföretag eftersom de helt enkelt var överens med vad
som stod på etiketten på flaskan: ”… när det används enligt
anvisningarna på etiketten är dessa kemikalier säkra för bin.” De betalade
ett högt pris för dessa pengar, från biodlare som inte ville stödja
organisationen och vägrade att dra nytta av dessa silverstycken BBA fick.

Jag förstår att BBA har bytt, eller inom kort kommer att byta
position, och i och med detta är
det slut på de kemiska bidragen de levde på. Men de gjorde bra saker för
biodlarna med de pengarna. Bra pengar från kanske inte så bra företag?

Kan ”pengar” vara dåliga? Eller, eftersom de kommer från
någon som uppfattas som dålig, är pengarna dåliga?

Ska man säga: ”Nej fråga inte om du får ge oss pengar, erbjud
oss inte, tänk inte ens på att ge oss pengar? Du kan inte köpa dig ut ur det
här.” Eller skall men enkelt inta hållningen: ”… du orsakade problemen,
fixa till dem. Naturligtvis skall du ge oss pengar. I själva verket bör du ge
oss en massa pengar. Du ska ändra ditt sätt och du bör erbjuda en (ekonomisk) syndabotgöring
till oss alla för att du varit girig, kortsiktig och regelrätt ondskefull.”

Jo, att de är onda är inte givet, åtminstone när det kommer
till bin. Inte än i alla fall, men det finns massor av tecken som pekar i den
riktningen. Men den plötsliga tillströmningen av pengar och uppmärksamhet ger ett
andrum, eller hur? Det var bara några år sedan de bekämpade oss så ofta de
kunde, använde mer advokatkostnader mot oss så snart det behövdes än vad vi
kunde uppbåda. De helt enkelt uppförde sig som en ångvält mot alla som kom i
deras väg. Är du inte förvånad?

Tja, jag har fått en tanke. Du förstod väl att jag var på
väg någonstans, eller hur? Eftersom dessa jättar inte orsakade några av de
problem som de nu försöker åtgärda, vilket är en bra sak – om de verkligen vill
hjälpa biodlingen och forskningen på honungsbin – varför kan de inte också
finansiera forskning som inte har något att göra med någon av de saker som de
försöker att fixa? Inte lika mycket pengar som helt enkelt sprids ut mera, utan
mer pengar.

Saker som drönarsamlingsplatser, eller bättre övervintring
och utrustning för det. Eller bättre sätt att identifiera honungsförfalskning
så man snoka rätt på de kinesiska skurkarna så att de slutligen kan fångas. Och
varför inte sätta ihop några utbildningsprogram, så att studenter kan studera
vad de vill som har att göra med bin eller biodling? Skulle inte en Bayer Chair
on Honey Bee Genetics ser bra ut i den årliga företagsrapporten? Vad sägs om
att stödja biodlingskonferenser, så att de inte kostar så mycket att gå på för Bosse
Biodlare, så han kan lära sig mer om det senaste då det gäller
sjukdomsbekämpning, skötselteknik och marknadsföring. När allt kommer omkring,
varför stöder de inte mycket mer?

Men naturligtvis svarar du omedelbart, du cyniker – vad är
priset för det stödet? Föredragshållare på konferenser, helsidesannonser, en
öppen bar på banketten? Nope. Inget sånt. Ingen skall nämnas. Bara en check.

Så om
någon av er företag där ute känner sig lite skyldig, vad sägs om att hjälpa
till där ni inte orsakat ett problem. Det skulle göra mycket för att övertyga
mig att ni har vårt bästa för ögonen. Inte bara ert eget.



Analys av småcelltest

Cellstorlekar Posted on sön, april 21, 2013 09:50:10

En av de saker som diskuteras i biodlarkretsar är cellstorleken i binas yngelområde. En del bryr sig inte. Andra verkar nästan bekämpa att man ska minska på cellstorleken ner till en mer naturlig cellstorlek i just yngelområdet. Andra menar att detta är förutsättningen för att bina ska kunna utveckla sitt försvarssystem maximalt. Det finns en hel del test utförda, men de kommer till olika resultat. Jag har inte lyckats hitta någon analys vad dessa olika resultat beror på, så jag har försökt mig på en själv. Just nu är den på engelska, men det kommer nog en på svenska också. Klicka på pdf-symbolen om du vill läsa.